Lägerputki

Imorgon (=idag) blir det läger igen. Klockan är 02:33 och NU har jag packat klart. 

Förhoppningsvis är jag ändå pigg imorgon hehhe... See u later!

Kassen är ännu större än den ser ut att vara på bilden. Känns som vanligt som att jag skulle flytta. 

Sommardagarna

Hoj halloj!

De senaste tre dagarna har jag befunnit mej på en ö i Helsingfors skärgård kallad Lekholmen. Där gick lägret Sommardagar av stapeln.

Ohh det är en så skön känsla att vara på ett läger och känna gemenskap och bara njuta. VILL IGEN! På onsdag skall jag dock som hjälpis på ett barnläger och sedan på lördag på ett annat, så läger får jag vara på.

Så här såg dagarna ut i bilder:

leffaaa

skrämmande figur?

öö bryggchill haha

beeeeach

det är inte så lätt som det ser ut...

hopp!

låtskrivande 1

låtskrivande 2

låtskrivande 3

mat

karaoke

ljus

glassrekord!

Veckoslutet avslutades på Borgbacken för nästan hela gänget från lägret, så där tvinnade folk omkring hela dagen och kvällen sedan. Är mycket stolt över att ha övertalat bl.a. E att utvidga sina vyer (bokstavligen) och åka roliga maskiner;)

Att träna

Hola, hola

Det här skall bli ett träningsinlägg. Då när jag tränar så mycket som jag borde och vill så har jag ca 9 träningar i veckan. Och jag kan berätta för er som inte tränar så hemskt mycket att det är inte så svårt att ha många träningar bara man kommer igång med rytmen. Ni som tränar mycket (mer än mig också) - kanske ni vet känslan. I början (för ett och ett halft år sedan) var träningen något jag måste göra pga av en ryggskada jag hade fått. I ca 3/4 månader gjorde jag samma fysioterapi-övningar 5 gånger i veckan. Det här var en sådan situation då jag inte kunde välja att ''skolka'' från träningen eftersom jag säkert skulle sitta i rullstol nu i så fall (eller i alla fall ha genomgått en operation). Jag fick i augusti 2011 benbrott på båda sidorna om ryggraden. Det betyder i princip att något hade gått av, men att det hölls kvar på något sätt!? Men det förändrade ju nog min rygg, den var så sjuttons sjuk. Jag tog burana 800/1000 flera gånger per dag i i alla fall två månader. Jag fick inte gå till skolan, jag fick inte bära min skolväska om den var tung, jag fick inte sporta på något sätt överhuvudtaget. Det ni, det blev en stor förändring i mitt liv.

I slutet av januari tror jag det var, så fick jag börja fysioterapin. Då hade jag helt tydligt insett att handboll är juttun i mitt liv! Så jag hade faktiskt motivation att göra de där lama, tråkiga övningarna dag ut och dag in. Sen gick det några månader och jag blev friskförklarad som sjukförklarad av läkaren. Alltså, läkarna kom fram till att benbrottet aldrig kommer att läka (växa ihop igen alltså) men att jag i princip borde kunna fortsätta med allting jag tidigare gjort så länge jag stärker musklerna kring skadan. No can do, om jag ville fortsätta leva så fick jag bara fortsätta/börja (?) träna. Jag hade tur som hade en bekant som tränar idrottare, så han gjorde ett träningsprogram åt mej och gör det ännu. Tack vare det kom jag sakta men säkert ''back on track''. I börja stavgick jag massor, sen blev det korta länkar, lite styrketräning osv. Den stora frågan var ju att när är jag i skick att SPELA på nytt. I Augusti 2012, nästan exakt ett år efter att skadan kommit i en match, så tog jag mitt första steg ut på handbollsplanen. Början var jobbig, jag måste hela tiden ha i bakhuvudet att ''kan jag göra det här'' och ''nu måste jag akta ryggen'' osv. Det fanns vissa saker läkaren hade sagt åt mej att jag INTE fick göra, bl.a. att böja mej bakåt. Så det undviker jag i vissa fall ännu också.

Jag hade missat ett års utveckling som spelare så nog hade jag ju jobb att göra, det har jag fortfarande. Jag tror att jag har jobbat upp kondition och styrka till en okej nivå nu men tekniken är jag inte nöjd med ännu. Nu under sommaren har vi träningar tre gånger i veckan, men ingen handboll. Så nu tränas bara kondition och fysik. Snart kommer inneträningarna att börja igen och det är egentligen det enda jag vet om framtiden.:)

Kunde inte låta bli att få in en södern bild hit. [Alicante]

Det jag tänkte berätta om bilden var att längs den här stranden som det synns lite av länkade jag flera gånger. Sedan länkade jag också längs en låååång typ gång/väg som gick upp till borgen där på berget.

NICK

Förra natten var Nicks sista natt i Finland. Ett år i Finland. Mycket hinner hända under ett år. Man hinner bl.a. få en till bror. Jag förstod först när han for hur ledsen jag var över det. Föreställ er en bror eller syster som far iväg och inte kommer tillbaka. Hur känner man sig då? Jag kan inte ens själv svara på frågan, det känns bara tomt.

Ett långt år som gick så snabbt.

När jag stod och vinkade åt Nick sista gången före han gick in i security checken så kändes det verkligt. Att han påriktigt åkte. Nu har det återgått till det att det inte känns verkligt. Klart jag ser honom om några dagar. 

Is it really a goodbye?

Allt började en lördagkväll.

Med en glad värd på biskopsgården.

Varma smörgåsar.

Konstiga saker som regn på bara ena sidan av huset.

En glad svensk.

Och även andra glada.

Och några trötta mili-pojkar.

Sedan tog vi våra grejer och drog vidare från biskopssgården till en viss goodbye-fest.

Med roliga såpbubblor.

Och människor också förstås.

 Huvudpersonen i fråga fick sina byxor signerade av vännerna på about alla ställen.

Fina pojkar.

 

Sedan splittrades gänget lite och folk for till Amarillo, till Måsse och endel blev kvar på tidigare nämnda fest.

Känner mej bara konstig för tillfället, en bror för mig far iväg...